Vårt hemsökta (?) hus har skördat sitt andra offer: moi! I söndags stod jag tre och en halv meter upp på en stege för att måla vår kamin som äntligen installerats. Stegen gled bakåt och jag rasade ner med den. Det blev en ordentlig smäll! Vänster lillfinger var böjt i en grotesk s-liknande form, och höger fot svällde på nolltid upp till en stor, hård, rund boll. Vi fick ringa ambulans, och när den kom fick jag lite schysst morfin. Det funkade kanon, jag kände ingenting när de drog ut mitt finger till normalläge igen. Jag fick sen åka plingplongtaxi till plåsterhuset i Katrineholm (tyvärr utan blåljus) där hand och fot röntgades. Fantastiskt nog var inget brutet - vilken tur! Jag blev hemskickad med ett par kryckor, som jag nu skuttar runt på. Jag börjar bli riktigt haj på att ta mig fram, klarar till och med av att ta mig både upp och ner för trappor.
En positiv följd av händelsen är att Chuck har varit hemma med mig och Ellen hela veckan! Han har visat sig vara mycket begåvad i multi tasking: han har klarat av att jobba, ta hand om Ellen och ta hand om mig, allt på en och samma gång. Han har till och med hunnit bygga lite mer på huset. Beundransvärt! Jag hoppas att denna talang inte "försvinner" på nåt magiskt vis så snart jag kan gå på egen hand igen.
Kaminen är för övrigt numera färdigmålad, samt kontrollerad och godkänd av sotaren, så nu kan vi elda hur mycket vi vill! Den är dock väldigt effektiv, så om man vill myselda en hel kväll måste man ha några fönster och dörrar öppna om man inte ska svettas ihjäl. Alternativt kan man ha nakenparty. Chuck har (inte helt oväntat) röstat på det senare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar