Efter eftermiddagstuppluren idag var Ellen riktigt klängig. Jag gissar att hon förstått att pappa nu var borta för en längre tid och så var hon kanske orolig att jag också skulle försvinna om hon inte höll ett stadigt tag i mig hela tiden.
Det går inte att skära grönsaker med en bebis på vänsterarmen, och hon blev oxtokig (mer än vanligt alltså) när jag försökte sätta ner henne på golvet. Så vi enades om en kompromiss. Om hon lovade att sluta gnälla och hålla tassarna borta från kniven så skulle jag sätta mig på golvet och skära potatis och morötter till kvällens middagssoppa. Sagt och gjort.
Det gick bra, hon sysselsatte sig med att knapra lite på de råa grönsakerna medan jag skar allt i stavar. Resterande del av tillagningen kunde jag slutföra med Ellen på armen. Fast nu har jag ännu mer träningsvärk än tidigare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar