Inskolning dag 4

Idag var första gången jag skulle lämna Ellen ensam på dagis. Vi kom dit vid niotiden, och då var alla barn och fröknarna ute på gården. Jag lät Ellen göra vad hon ville medan jag satte mig på en bänk en bit ifrån och tittade på.

Det visade sig att det enda Ellen ville var att vara i min famn. Ju längre tiden gick, desto värre kändes allt. Jag blev ledsen av att hon så desperat visade att hon inte ville vara ifrån mig, och det kände hon förmodligen på sig och blev därmed ännu klängigare. Och jag blev ännu ledsnare. Vid ett tillfälle grät jag till och med en liten skvätt i smyg.

Pedagogen som ska vara Ellens speciella fröken var på möte, så det fanns ingen som kunde ge Ellen extra uppmärksamhet. Bra planerat va?

Det slutade med att jag ringde Chuck så att han skulle komma och lösa av mig, han är inte lika blödig. En halvtimme eller så därefter förbarmade sig en annan pedagog över Ellen och tog hand om henne så att Chuck också kunde gå hem. Därefter hade det tydligen gått ganska bra. Hon var glad mesta delen av dagen, åt ordentligt med lunch och sov tupplur (efter det sedvanliga ilskerelaterade utbrottet). Vi var där när hon vaknade, och stannade under mellanmålet.

Sen var det dags att gå hem igen. Imorgon tänker jag inte stanna kvar på dagis, utan bara dumpa henne med en fröken så fort som möjligt. Ingen mening med att dra ut på pinan.