Vårt gästrum

Vårt gästrum är det första man ser när man kommer in i lägenheten. Gästrum kanske är fel ord förresten, skräprum/förråd vore mer passande. Där hamnar allt som vi ännu inte hittat någon naturlig plats för i något av de andra rummen, eller saker som ska slängas/ges bort/tas med till fritidshuset. Det ser ganska förfärligt ut.

Lathet, säger ni?

Inte alls. Det är noga uträknat. Efter att ha sett gästrummet framstår de övriga rummen i oändligt mycket bättre dager, nästan fina nog att platsa i en inredningstidning.

Åh, vad vi är smarta.

Blandade känslor

Någon stackare som var missnöjd med livet hoppade framför Chucks tåg idag, när han var på väg till flygplatsen, och nu sitter jag här med blandade känslor.

Lite ledsen för den stackarens skull som tyckte att detta var enda utvägen, och lite upprörd för att jag tycker att det är ett egoistiskt sätt att göra det på. Stackars lokförare, som måste leva med detta i tankarna resten av livet.

Och ja, lite synd om Chuck och alla andra tusentals London-bor som inte kunde ta sig hem pga att all tågtrafik avstannade under flera timmars tid också. Men det är en petitess i sammanhanget.

Att göra:

På att-göra-listan: byt ut 160-sängen mot en 180-säng

Mamma frisören

Ellens hår växer som bekant som ogräs, och igår kände jag att gränsen var nådd. Dags för mamma att leka frisör!

Jag satte henne på en stol framför spegeln i hallen, och virade en halsduk överkroppen för rätt frisörsalongkänsla. Hon tyckte att det var buskul, och satt faktiskt stilla nästan hela tiden.

Efter avslutat arbete fick jag jordens flash-back. När jag gick i typ sjuan skulle jag fixa till håret på egen hand inför en skolfotografering. Jag glömde bort att jag har en stor virvel framme i luggen och det som såg rakt och snyggt ut med blött, utkammat hår såg inte alls lika bra ut när håret torkat.

Ellen har ärvt mina hårvirvlar. Barn på knappa två år är inte fåfänga, va?

Ketchupmamma

Jag skrattar så jag gråter. En hur rolig blogg som helst:

http://blogg.alltombarn.se/ketchupmamma/

Tele 2 - inte bara för fårskallar

Tele 2 är inte bara för fårskallar. Barn verkar gilla dem också, i alla fall gör Ellen det. Hon blir lika glad varje gång "Bä-Bä" visas på tv.

Hjälpa!

Äntligen har Ellen lärt sig säga ordet "hjälpa".

Förut hette det *viskar* "pippa".

Nästan lite pinsamt, när hon bad om hjälp i offentliga sammanhang.

Kalle

På Ellens dagis går en söt liten tjej som heter Maja, vars storebror Kalle brukar vara med vid hämtningen.

Jag tror att Ellen är lite kär i Kalle. I vanliga fall är hon sådär allmänt busig vid hämtningen, för att inte skämma bort mig med alltför enkla påklädningsövningar, men när Kalle är där lägger hon i överväxeln och springer fram och tillbaka i hallen som en höna på droger, skrattandes och skrikandes. Sicken show-off.

I fredags fick Ellen en kram av både Maja och Kalle när de gick. Ellen såg först halvt förstummad ut, men log sedan från öra till öra.

Lycka!

24-timmarsfeber?

Ellen gick, från sitt vanliga energifulla beteende, till att skaka av köld och bli halvt apatisk på bara någon halvtimme i fredags kväll. Strax därefter kom febern. Lördagen spenderades, drogad med Alvedon, i pyjamas i mammas eller pappas famn, till klockan sju på kvällen. Lika snabbt som hon blev sjuk blev hon då tydligen frisk och pigg igen.

Nu ligger hon och sover, och jag sitter här och håller tummarna för att hon vaknar lika glad och pigg som hon somnade igår.

Apelsin

"Apelsin" säger Ellen, nästan alldeles perfekt.

Banan heter fortfarande "Ba", efter ett helt års ätande av frukten i fråga.

Märkligt.

Jobbig morgon

Den dag när Chuck åker tillbaka till London är alltid veckans jobbigaste dag - från att ha varit två föräldrar hemma är jag återigen själv med Ellen, och det tar ungefär en dag att ställa om.

I morse var en ovanligt jobbig morgon. Jag fick torka golv inte en, inte två, utan tre gånger.

Först hällde Ellen ut en skål med flingor och mjölk på golvet, och på sig själv, när hon försökte förflytta sig in på toaletten så att hon kunde äta och hålla mig sällskap samtidigt. Klädbyte blev nödvändigt. Jag har sagt åt henne många gånger att jag inte alls har något emot att sitta på toaletten ifred, men hon verkar tro att jag skojar. Själv vill hon ju aldrig vara ensam, vad ska det vara bra för?

Sen fick hon nys på en kopp med kallt kaffe som stod lite för nära bordskanten (mitt fel), vilket resulterade i klädbyte nummer två.

Som avslutning hällde hon ut de flingor hon fått som påfyllning. Då gav jag upp försöken med flingor till frukost och gav henne en banan istället.

Sist men inte minst fastnade vi i hissen på väg till dagis. Dörren låste sig så att den inte gick att öppna igen, men tydligen var den inte tillräckligt stängd för att hissen skulle registrera att det var ok att åka ner. Ett antal minuters pillande och dragande i dörren gav inget resultat. Till slut lackade jag ur och sparkade till dörren. Hårt. Då kom vi äntligen iväg.

Tur att alla var snälla på jobbet idag, jag tror inte att jag hade klarat så mycket mer tålamodsprövningar... Pust.

Som sagt, en liten konstnär

Här är bevis för att det inte bara är jag som är subjektivt, mammigt stolt över min dotters uppenbara konstnärliga talang. Kolla bilden: svarta kläder. Det är ju typiskt konstnärer. Kom ihåg var ni hörde det först.

Konstnärligt lagd

Vi måste börja låta Ellen rita på vanligt papper, så att vi kan rama in och bevara konstverken för eftervärlden.

Här har hon, på sin rittavla, avbildat morbror Batte. Fantastiskt arbete. Jag är så stolt.

Vita huset har brunnit?

Har ni hört att Vita huset har brunnit ner?

Det enda som står kvar är en svart barack.










Förlåt, den var dålig (men jag garvar lite ändå).

Gucka!

Ellen är förbannad på Chuck. De är inne på hennes rum och hon ropar "Gucka! Gucka!", högre och högre för varje gång.

"Gucka!" = "Kan du sätta på låt nummer 2 på cd:n - Här dansar Herr Gurka?"

Jag får nog gå in och översätta, hon börjar låta riktigt upprörd och frustrerad.

Ellens dinosaurie

Äntligen har jag lyckats måla dinosaurien på Ellens vägg. Det blev riktigt bra! Ellen gillar honom (henne?) skarpt, och det är ju huvudsaken.


På grund av sovrummets storlek går det inte att ta några bra bilder, en närbild av huvudet är det bästa jag kan åstadkomma. Ni är välkomna hit för att se konstverket IRL istället.

Nästa projekt: äppelträd med bakomliggande belysning. Klart senast sommaren 2010.

Vår nya fina kökshylla

Julens byggprojekt blev en ny kökshylla, och en våningssäng till det andra gästrummet, som hittills fungerat som verktygsförråd.

Här är kökshyllan - jag är mycket nöjd! Jag bestämmer hur det ska se ut, Chuck bygger, och jag målar. Vilket team vi är.

Ellen och Erik

OK, lite dålig bild, man kan inte se Erik. Men man kan se hur mycket Ellen gillar honom i alla fall.

Vaktrenen

Vi har en vaktren vid huset, som vi införskaffade till jul. Han är så söt att han nog får stå kvar där tills han vissnar bort av sig själv.

Bra läkkött

Man måste ha bra läkkött när man är liten och nyfiken på världen.

Såret i pannan fick Ellen första dagen på dagis efter julledigheten, när de åkte pulka.

Såret vid näsan kom till några dagar senare när hon blev anfallen av en galen buske på dagisgården.

Och i morse halkade hon av toalettstolen när hon stod på locket för att spola, och lyckades fastna ganska ordentligt mellan toalettstolen och väggen. Jag fick lirka en stund för att få ut henne.

Som sagt, tur att såren läker fort. Och tur att minnet är kort.

Duplo

Ellen har blivit riktigt haj på att bygga med Duplo. Hon gör fina höga, raka torn. Men inte alla bitar duger att bygga med.

Den enda godkända formen är kvadratisk (de med fyra prickar på). Alla andra former ratas. Dessutom ratas alla bitar i färgerna svart, vit, orange och transparent. Röd, grön, blå och gul går bra (återigen, så länge de är kvadratiska).

Det är viktigt, sånt där.

Ny version av Karlsson-sången

Ellen gillar när jag sjunger "Karlsson på taket" med omgjord text. Nu har vi börjat med en ny, interaktiv, version. Jag sjunger:

"Ellen, Ellen, världens bästa..."

Ellen: Pappa!

"... Pappa
Söta, rara, underbara..."

Ellen: Batte!

"... Batte
Batte..."

Ellen: Poffa!

"... Morfar, världens bästa..."

Ellen: Mommo!

"... Mormor
undra på att alla, alla gillar dig!"

Nån gång ibland får jag också vara med i texten. Hon tycker väl synd om mig annars.

Inget fel på de ögonen

Vi var på Buylando i helgen för att hyra några filmer. Från sin vagn spanade Ellen in en film, fem meter bort, som hon verkligen verkligen verkligen ville ha - Dora!

Jag vet inte hur hon vet vem Dora är, men jag gissar att det har något med dagis att göra.

Filmen med "Doja och Booze" (Dora och Boots) går numera varm här hemma och Ellen är superengagerad i deras äventyr.

Lite uttalsträning är dock på sin plats. "Booze", i kombination med att vi nyligen lärde henne att skåla, kanske annars kan missuppfattas på dagis.

Poffa

Ellen har länge kunnat säga "mormor" ("mommo") men ordet "morfar" har varit svårare. Trist för morfar.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när hon under några få timmar på annandagen lärde sig säga både "Anne" och "Åke" - och bokstaven "Å" är minsann inte lätt att säga, fråga Chuck så får ni se - då de var på middagsbjudning hemma hos oss.

Problemet löstes när mormor och morfar fick sitta barnvakt åt Ellen en dag strax innan nyår då jag och Chuck skulle till IKEA över dagen. Då blev det hårdträning!

Efter den dagens övningar säger hon även morfars namn. "Poffa" heter han, tydligen.

Ellen eldar

Härom veckan hittade vi Ellen i full färd med att lassa in vedträn i öppna spisen. Därefter stoppade hon in några braständare under vedträna, och pekade mot lådan i köket där tändaren förvaras. Men så kul skulle vi inte ha det, tändaren får bara pappa eller mamma använda.

Det är nästan skrämmande hur snabbt hon lär sig saker, bara genom att studera hur vi gör. Ibland är det förstås positivt. Hon är till exempel redan bra på att städa, och tar gärna ett tag med sopborsten eller dammsugaren. Om några månader kanske jag kan överlämna ansvaret för matlagningen till henne, det vore rätt skönt att slippa.

Grattis till mig

Kommer ni ihåg de där förhandlingarna jag skulle vara med på i höstas, och som jag var lite nervös inför?

Det gick bra - vi vann affären och skrev på avtalet dagen innan julafton! Grattis till mig... f'låt, till oss.

Det är i sådana här lägen man önskade att man hade provisionslön.

God fortsättning!

Nu har vi haft en julledighet som heter duga - drygt två veckor utan jobb. Skönt! Chuck börjar jobba imorgon men själv har jag ytterligare två dagar på sofflocket innan jag måste släpa mig till kontoret igen.

Både julafton, annandagen och nyårsafton spenderades tillsammans med gäster i fritidshuset. Mycket barn = livat värre.

Nedan lite bilder från julafton.