Ellens första fyraordsmening

I fredags sa Ellen sin första fyraordsmening.

Hon hade haft en jobbig natt med många uppvaknanden pga svårigheter att andas. Vid sextiden på morgonen fick hon en alvedon och somnade om i min famn i soffan (samtidigt som jag hade telefonkonferens och byggde kalkyler på datorn med ena handen, men det är en annan historia). Alvedon har en benägenhet att slå ut henne totalt. Hon vaknade inte igen förrän klockan blivit tolv. Pigg som en lärka, och redo för dagis.

"Inget dagis idag", sa jag, "du har ju precis varit sjuk."

"Dagis!"

"Nej, älskling, du måste vara hemma idag. Inget dagis. Vi ska åka och hälsa på mormor och morfar istället."

"Dagis!"

Och så höll vi på ett tag. Ibland lade hon in några längre pauser i tjatandet, för att se om det kanske kunde få mig på bättre tankar. Men icke.

Det var då hon bestämde sig för att lägga in den extra växeln. Iklädd pyjamas och mössa, och med halvt darrande underläpp, kom hon in i vardagsrummet och sa, lite ynkligt men ändå bestämt:

"Jaaaaa viiiiiill till daaaaaaagis!"

Nöden är inte bara uppfinningarnas, utan även lärandets, moder.