Barn har så mycket känslor.
Jag har nästan glömt bort hur det var. Ni vet, när man var 13 år och gjort slut med någon. Så vansinnigt ledsen att man var säker på att det aldrig skulle bli bra igen. Eller när man spanat in något sådär halvt i smyg, och helt plötsligt fick någon form av respons. Alla tankar som snurrade i huvudet, och det där pirret i magen som aldrig ville ta slut.
När man är vuxen känns saker och ting inte lika mycket, på något vis.
Jag ser fram emot att följa Ellens spännande känsloresa framöver. Hoppas att hon vill låta mig åka med.
torsdag 14 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Då får du också uppleva hur maktlös man känner sig när ens barn är ledsen.
Det är ju ingen idé att säga att det går över..
Skicka en kommentar