Igår när Ellen badade halkade hon till och hamnade under vattnet. Hon hann sprattla hjälplöst i någon sekund innan jag fick fatt på henne och kunde dra upp henne igen.
Usch vad läskigt det var. Och tyst. Det lät liksom ingenting när hon gled under ytan. Tänk om jag hade gått och slängt blöjan i kökssoporna, som jag gör ibland medan hon badar (jag är ju tillbaka på fem-tio sekunder, och är aldrig mer än några meter bort, brukar jag tänka). Men fem-tio sekunder under vattnet är ganska länge trots allt.
Från och med nu ska jag parkera min rumpa på golvet bredvid badkaret under exakt hela badstunden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Usch, nu blev jag alldeles kall!
Livet hänger på en skör tråd, som vi ju vet... Man ska naturligtvis vara försiktig, men jag hoppas att du inte kommer att oroa dig för allt som kan hända. Man kan ju inte förutse allt. Det finns nog en skyddsängel för oss alla. Kram på er.
Skicka en kommentar