Ellens första fyraordsmening

I fredags sa Ellen sin första fyraordsmening.

Hon hade haft en jobbig natt med många uppvaknanden pga svårigheter att andas. Vid sextiden på morgonen fick hon en alvedon och somnade om i min famn i soffan (samtidigt som jag hade telefonkonferens och byggde kalkyler på datorn med ena handen, men det är en annan historia). Alvedon har en benägenhet att slå ut henne totalt. Hon vaknade inte igen förrän klockan blivit tolv. Pigg som en lärka, och redo för dagis.

"Inget dagis idag", sa jag, "du har ju precis varit sjuk."

"Dagis!"

"Nej, älskling, du måste vara hemma idag. Inget dagis. Vi ska åka och hälsa på mormor och morfar istället."

"Dagis!"

Och så höll vi på ett tag. Ibland lade hon in några längre pauser i tjatandet, för att se om det kanske kunde få mig på bättre tankar. Men icke.

Det var då hon bestämde sig för att lägga in den extra växeln. Iklädd pyjamas och mössa, och med halvt darrande underläpp, kom hon in i vardagsrummet och sa, lite ynkligt men ändå bestämt:

"Jaaaaa viiiiiill till daaaaaaagis!"

Nöden är inte bara uppfinningarnas, utan även lärandets, moder.

Ellen räknar

Igår morse hörde jag Ellen sitta och snacka lite för sig själv. När jag lyssnade lite mer noggrant hörde jag att hon sa:

"Ett, två, fyra, åtta, nio, tio, åtta, nio, ÅTTA, NIO!!!"

Hon är verkligen mamma och pappa Ekonomernas lilla stolthet.

Vilken vecka

Vilken ovanligt dålig vecka det här är.

Måndag: missar den inplanerade tjejmiddagen pga att jag är tvungen att åka till Göteborg med jobbet över dagen. Över dagen och över dagen förresten, nästan över dygnet faktiskt. Tåget dit avgick klockan sex på morgonen och jag var hemma igen vid midnatt. Pust.

Tisdag: sjuk. Ont i lederna och halsen. Kände mig trots detta tvungen att jobba (fast hemifrån), och kom i säng kl halv två på natten, då det sista telefonmötet var avklarat.

Onsdag: fortfarande sjuk (det verkar vara influensa) och som följd ganska virrig. Jag lämnade Ellen på dagis och kom på hemvägen på att vi inte betalat för parkering under onsdagen, så jag var tvungen att köpa ny biljett. Plånboken hade jag inte med mig, så jag fick först gå hem och hämta den. Köpte biljett och började gå mot bilen. Just ja, man behöver en bilnyckel för att låsa upp. Den hade jag glömt. Hem igen, hämta nyckeln, gå till bilen. Där möttes jag av en p-bot. Skit också. Hade glömt att flytta bilen kvällen innan.

Torsdag: fortfarande sjuk, och runt lunch blev Ellen detsamma. Så nu är vi två sjuklingar här hemma. Det var en riktig pärs att ta sig till affären idag, för att fylla på förråden för de närmsta dagarna tills Chuck kommer hem.

Jag längtar till lördag, när jag tänkt mig att mannen i huset ska få ta hand om oss stackars tjejer. Jag ska vara minst lika sjuk som killar vanligtvis blir.

Lilla snigel

Ellen överraskade i helgen genom att sjunga Lilla snigel, med tillhörande rörelser, för mig - melodin lämnade måhända en del övrigt att önska men texten satt närapå klockrent.

Det här är jag:

Vårt gästrum

Vårt gästrum är det första man ser när man kommer in i lägenheten. Gästrum kanske är fel ord förresten, skräprum/förråd vore mer passande. Där hamnar allt som vi ännu inte hittat någon naturlig plats för i något av de andra rummen, eller saker som ska slängas/ges bort/tas med till fritidshuset. Det ser ganska förfärligt ut.

Lathet, säger ni?

Inte alls. Det är noga uträknat. Efter att ha sett gästrummet framstår de övriga rummen i oändligt mycket bättre dager, nästan fina nog att platsa i en inredningstidning.

Åh, vad vi är smarta.

Blandade känslor

Någon stackare som var missnöjd med livet hoppade framför Chucks tåg idag, när han var på väg till flygplatsen, och nu sitter jag här med blandade känslor.

Lite ledsen för den stackarens skull som tyckte att detta var enda utvägen, och lite upprörd för att jag tycker att det är ett egoistiskt sätt att göra det på. Stackars lokförare, som måste leva med detta i tankarna resten av livet.

Och ja, lite synd om Chuck och alla andra tusentals London-bor som inte kunde ta sig hem pga att all tågtrafik avstannade under flera timmars tid också. Men det är en petitess i sammanhanget.

Att göra:

På att-göra-listan: byt ut 160-sängen mot en 180-säng

Mamma frisören

Ellens hår växer som bekant som ogräs, och igår kände jag att gränsen var nådd. Dags för mamma att leka frisör!

Jag satte henne på en stol framför spegeln i hallen, och virade en halsduk överkroppen för rätt frisörsalongkänsla. Hon tyckte att det var buskul, och satt faktiskt stilla nästan hela tiden.

Efter avslutat arbete fick jag jordens flash-back. När jag gick i typ sjuan skulle jag fixa till håret på egen hand inför en skolfotografering. Jag glömde bort att jag har en stor virvel framme i luggen och det som såg rakt och snyggt ut med blött, utkammat hår såg inte alls lika bra ut när håret torkat.

Ellen har ärvt mina hårvirvlar. Barn på knappa två år är inte fåfänga, va?

Ketchupmamma

Jag skrattar så jag gråter. En hur rolig blogg som helst:

http://blogg.alltombarn.se/ketchupmamma/

Tele 2 - inte bara för fårskallar

Tele 2 är inte bara för fårskallar. Barn verkar gilla dem också, i alla fall gör Ellen det. Hon blir lika glad varje gång "Bä-Bä" visas på tv.

Hjälpa!

Äntligen har Ellen lärt sig säga ordet "hjälpa".

Förut hette det *viskar* "pippa".

Nästan lite pinsamt, när hon bad om hjälp i offentliga sammanhang.

Kalle

På Ellens dagis går en söt liten tjej som heter Maja, vars storebror Kalle brukar vara med vid hämtningen.

Jag tror att Ellen är lite kär i Kalle. I vanliga fall är hon sådär allmänt busig vid hämtningen, för att inte skämma bort mig med alltför enkla påklädningsövningar, men när Kalle är där lägger hon i överväxeln och springer fram och tillbaka i hallen som en höna på droger, skrattandes och skrikandes. Sicken show-off.

I fredags fick Ellen en kram av både Maja och Kalle när de gick. Ellen såg först halvt förstummad ut, men log sedan från öra till öra.

Lycka!

24-timmarsfeber?

Ellen gick, från sitt vanliga energifulla beteende, till att skaka av köld och bli halvt apatisk på bara någon halvtimme i fredags kväll. Strax därefter kom febern. Lördagen spenderades, drogad med Alvedon, i pyjamas i mammas eller pappas famn, till klockan sju på kvällen. Lika snabbt som hon blev sjuk blev hon då tydligen frisk och pigg igen.

Nu ligger hon och sover, och jag sitter här och håller tummarna för att hon vaknar lika glad och pigg som hon somnade igår.

Apelsin

"Apelsin" säger Ellen, nästan alldeles perfekt.

Banan heter fortfarande "Ba", efter ett helt års ätande av frukten i fråga.

Märkligt.

Jobbig morgon

Den dag när Chuck åker tillbaka till London är alltid veckans jobbigaste dag - från att ha varit två föräldrar hemma är jag återigen själv med Ellen, och det tar ungefär en dag att ställa om.

I morse var en ovanligt jobbig morgon. Jag fick torka golv inte en, inte två, utan tre gånger.

Först hällde Ellen ut en skål med flingor och mjölk på golvet, och på sig själv, när hon försökte förflytta sig in på toaletten så att hon kunde äta och hålla mig sällskap samtidigt. Klädbyte blev nödvändigt. Jag har sagt åt henne många gånger att jag inte alls har något emot att sitta på toaletten ifred, men hon verkar tro att jag skojar. Själv vill hon ju aldrig vara ensam, vad ska det vara bra för?

Sen fick hon nys på en kopp med kallt kaffe som stod lite för nära bordskanten (mitt fel), vilket resulterade i klädbyte nummer två.

Som avslutning hällde hon ut de flingor hon fått som påfyllning. Då gav jag upp försöken med flingor till frukost och gav henne en banan istället.

Sist men inte minst fastnade vi i hissen på väg till dagis. Dörren låste sig så att den inte gick att öppna igen, men tydligen var den inte tillräckligt stängd för att hissen skulle registrera att det var ok att åka ner. Ett antal minuters pillande och dragande i dörren gav inget resultat. Till slut lackade jag ur och sparkade till dörren. Hårt. Då kom vi äntligen iväg.

Tur att alla var snälla på jobbet idag, jag tror inte att jag hade klarat så mycket mer tålamodsprövningar... Pust.